När Facebook startade fick jag några enstaka inbjudningar att vara med från personer jag lärt känna på internet. Huvudsakligen lärde jag känna dem på Lunarstorm och jag kände inget som helst behov att ta bekantskapen till ännu en social site.
Det tog mig väl tre år (tror jag utan att ha räknat efter) innan jag slutligen registrerade mig med en seriös profil och la till folk jag kände. I början var det mest bara tidsfördriv och spela Mafia Wars i tävlan med en kompis. Statusuppdateringar och foton var knappast viktiga. Men efterhand som tiden gick har Facebook nu växt till att uppdatera status lika ofta som jag förr skickade sms. Gillar andras status och kollar om någon kommenterar stup i kvarten. Det har blivit ett beroende.
Jag som tyckte att Lunar var beroendeframkallande. Där fanns ändå fördelen att man skulle ha ett nick som gav dig anonymitet. Facebook har däremot utvecklats till ett offentligt rum.
Senaste året har jag funderat mycket kring vad jag ska lägga upp i bildväg, status och vilka kommentarer jag ska lägga till folk. Anledningen till det är mycket enkel.
Det finns flera personer på Facebook, som kan se mina inlägg, folk som jag inte litar på, folk som visat att de inte vill mig väl, som skvallrar och talar illa om mig, sprider lögner.
Det svåra är när man som jag kommer från en liten by där alla känner alla.
Mina (eller jag ska inte låpta som jag känner så vansinnigt mycket folk), min bästa vän hemifrån, har dessa som sina vänner. I och med det kan jag inte vara anonym för dem.
Jag ska här redovisa vilka typer det handlar om:
Killen som alltid provocerade mig på fyllan så att jag skulle förlora ansiktet framför alla andra, han som alltid snackade skit om mig och spred sin propaganda mot mig för att själv framstå som bror duktig. Sedermera lade han till mig som vän, och jag kunde då inte tacka nej eftersom den handlingen skulle bara spä på hans argumentation gentemot mig inför andra.
Mitt ex. Hon som i tre års tid slog mig så fort vi grälade, och som dessutom var otrogen med en kille i ett helt år bara för att han var rik och hon ville ha fördelar av hans familj som ägde ett stort bilföretag. När jag äntligen lyckades ta mig ur det förhållandet, så kände jag mig så kränkt, och uppbrottet var vidrigt. Hon fick dock stöd från många i min närhet, och jag blev den alla tyckte illa om. Hon har på sin vänlista alla mina släktingar, och alla från min by, trots att jag är säker på att hon knappt känner dem för hon inte alls kommer därifrån. I och med detta återupplever jag att alla håller sig väl med henne och står på hennes sida mot mig, precis som då. Det kan vara inbillning från min sida, men såren rivs upp igen.
Hon har förresten minst tre förlovningar bakom sig, två barn med två olika killar, och har vad jag fått information om vart otrogen mot minst tre till av sina killar efter mig, samt dragit kniv mot sin fars nya kärlek, samtidigt som hon fördömde pappans otrohet mot hennes mamma. Jag känner mig kränkt som inte blev trodd och fick samma stöd som hon fick.
Han vars enda kontakt jag haft var att jag en gång då jag var 14 åkte på dans i hans bil då han skjutsade sin lillesyrra. De enda ord jag växlat med honom är "Hej" och "Tack för skjutsen, här är 50kr". Han gick förvisso samma klass som min syster, och känner väl henne, men mig känner han inte.
Dansskjutsens bror som försökte lägga till mig, men jag nekade, eftersom den enda kontakt jag haft med honom var när jag gick 7:an och han som gick gymnasiet åkte i samma buss hem. Han hade sagt till alla innan att han skulle spöa mig. Det gjorde han. På bussen utan att någon brydde sig, varken chauffören eller någon av mina skolkamrater. Förmodligen bara av den anledningen att min far en gång i sitt jobb som liftskötare skällt ut honom när han betett sig i skidbacken. Numera kan killen lägga till knarkbrott och en massa annat trevligt på meritlistan, och anser plötsligt att vi är sådana vänner att han ville ha mig på sin Facebook. Nej tack!
Som sagt, Facebook väcker gamla minnen, goda som onda. För mig mest onda.
Den nya kategorin som börjar dycka upp, och som är rätt jobbiga är kollegor från förr.
Helt plötsligt har folk jag knappt haft en relation till börjat lägga till mig. Det tydligaste exemplet är han som lade till mig, och som därefter endast fällt dryga och nedsättande kommentarer på mina statusar och kommentarer.
I helgen stötte jag på en yngre släkting ute. Han som aldrig åker hem längre för han inte klarar av sin fars alkoholism. Killen som har en universitetsexamen som han verkligen kämpat sig till, han hade inte lätt för matten, och fick mycket stöd från kompisar för att klara den. Nu har han nyss fått barn och bor i hus med sin lilla familj. 1 minut efter att vi hälsat på varann och jag erbjudit honom en öl så börjar han att relatera till vad han läst på Facebook (notera att han i stort sett aldrig kommenterar på FB, utom något drygt inlägg emellanåt): Mina statusuppdateringar antyder att den utbildning jag nu går inte alls var så avancerad. Han borrade så djupt i att försöka finna att min utbildning var helt värdelös i jämförelse med hans att han ville jag skulle redogöra för tentamensfrågorna vi fick. Förutom detta konstaterade han att jag FORTFARANDE var JÄVLIGT singel... Allt under tiden som jag knappt fick en syl i vädret. Information från FB som blev vapen i att trycka ner mig som misslyckad singel med dålig utbildning.
Sammantaget ger detta att jag längtar tillbaka till den tid då man fick vara mer anonym på sociala medier. Men trots att jag flera gånger funderat på att radera folk, eller avsluta mitt konto så gör jag ju inte det därför att Facebook nu har ersatt den kontakt jag förr hade genom sms och telefonsamtal. Telefonen ringer max 2ggr/vecka och sms kommer ännu mer sällan.
Om jag inte syns på Facebook, då finns jag inte. Men frågan är om ändå det vore bättre utan.
